Fotbollsproffset Joseph Colley från Råby i Bro spelar i Chelseas ungdomslag och i juniorlandslaget.

 
 

Vägen in

Alla behöver en utsträckt hand någon gång, kanske speciellt om man är ny på en plats. I Upplands-Bro finns många verksamheter som ska underlätta för människor att finna sig tillrätta i ett samhälle som inte alltid är så lätt att förstå sig på.

Bland vägarna in finns idrottsklubbar, öppna förskolan med språkträning och ett snabbspår till jobb för dem som lär sig svenska på SFI.

Mariama Sanyang, 34, öppnar dörren till sin lägenhet i Bro, flera fönster är öppna för att släppa in frisk luft i värmen och sonen Joseph Colley, 19, är här på sin sommarledighet.

De har bott i Sverige i tio år, sedan 2008.

Det började med att Mariama träffade en svensk man i sitt hemland Gambia och de gifte sig och flyttade till Sverige.

 
 
Jag har en stark, inre drivkraft och ville bli självständig på en gång, det var det viktiga för mig. Jag började jobba på McDonalds och där fanns det många ungdomar och alla pratade engelska. Så jag svarade på svenska tills de slutade och började prata svenska med mig.
— Mariama Sanyang
 
 Mariama Sanyang

Mariama Sanyang

 

– Efter två år klarade jag mig helt på svenska, även på vårdcentralen och arbetsförmedlingen. Språket är så viktigt.

Att Bro omedelbart kändes som hemma hjälpte mycket, tystnaden talade till henne.

– Många från Gambia bor här och lugnet i Bro var underbart, man hörde ingenting. Det känns som att jag har bott här hela mitt liv.

Hon konstaterar att många undrar varför hon fortfarande pluggar på SFI, Svenska för invandrare, men hon har arbetat genom åren och inte alltid hunnit få den språkträning hon har önskat.

I skolan, med människor från många olika länder, satt hon inte alltid i sällskap som utvecklade språket vidare.

– Speciellt efter att jag skilde mig jobbade jag mycket och varvade med utbildningen, men distansutbildningen jag går nu är jättebra – det här är sista kursen.

Snart efter att ha anlänt till Sverige började Joseph Colley, 9 år, spela fotboll, för att det var kul så klart och för att umgås med kompisarna. De gick ned till idrottsplatsen med en boll under armen och spelade tvåmål eller tränade med lokala laget Bro IK.

Det dröjde inte länge innan hans talang visade sig och Brommapojkarna, Europas största fotbollsklubb för ungdomar, kallade.

Mariama minns det som tuffa år, då hennes son nästan varje dag tog pendeltåget och tunnelbanan från Bro till Stora Mossen där BP höll till.

Däremellan skulle han hinna sköta studierna.

– Efter skolan kom han hem, åt lite och så åkte han på träning, berättar hon.

Var du någonsin orolig för honom när han inte var på fotbollen?

– Ja, men jag försökte vara stark. Jag höll koll på klockan, bestämde när han skulle vara hemma även om kompisarna fick vara ute senare, också när han var 16-17. Han har alltid visat respekt och lyssnat på vad jag har sagt, men han tycker att jag var en tuff mamma.

Samtidigt, konstaterar hon: Det är så lätt att tappa bort sig, särskilt i de känsliga ungdomsåren.

– Han hade en bra karriär på gång och jag måste hjälpa honom. Jag sa: ”De som är ute mycket har ingenting att göra, men du har skolan, träningar, matcher.” Vi har aldrig tjafsat och jag hoppas att han någon gång kommer tänka att jag gjorde det som är bäst för honom, för hans skull.

 
 Joseph Colley

Joseph Colley

 

Mariama har ställt stora glas vatten på vardagsrumsbordet. Joseph kommer och slår sig ned i soffan och fågelsång och fordonsbuller letar sig in i vardagsrummet.

– Det kändes bra att flytta till Sverige. Allt var nytt. Skolan, att spela med ett lag och träna två gånger i veckan. Och jag var faktiskt en av de bästa direkt, säger han och skrattar.

– I Gambia hade vi ingen tränare, ingen taktik, ingen domare. Det kändes proffsigt, fotbollen blev ännu roligare.

Han är helt klädd i svart och har tagit stora kliv sedan de första finterna på Bro IP.

– Enligt mig var Bro bättre än BP, men jag gick dit och testade nivån. Det var stor skillnad, jag blev överraskad när jag tränade med BP. Så jag bytte.

– Det blev ofta ganska sent, jag var hemma vid 21-22 varje dag, 3-4 gånger i veckan. Jag tänkte inte ens på restiden, jag var så inne i fotbollen.

Joseph var en av de mest framträdande spelarna i sin årskull och upptäcktes av en scout för Londonklubben Chelsea, ett av världens bästa fotbollslag.

Han blev även uttagen till de svenska landslagen för spelare födda 1999 och var dessutom lagkapten.

Sedan tre år är han ungdomsproffs i just Chelsea med ett år kvar på det kontraktet. Det betyder att han ofta tränar eller har tränat med storstjärnor som Eden Hazard, Thibat Courtois, Willian och Diego Costa (som nu har återvänt till spanska Atlético Madrid).

Idrotten blev vägen in i Sverige för Joseph Colley, här fick han uppskattning och vänner, disciplin och laganda.

 
 
Det var bra att växa upp i Bro. Alla ville samma sak, att bli fotbollsproffs – allt vi gjorde var att spela fotboll. Om vi inte hade träning gick vi till grusplanen på Fjärilsstigen och spelade fotboll. Bro kommer alltid att vara hemma för mig.
— Joseph Colley
 
 

Vi kliver in på öppna förskolan i Bro. Det är flera rum, massor av barn och föräldrar. Här pågår ett av Upplands-Bros integrationsprojekt, Språk med barn. En del är nyanlända, andra har bott här längre och har av olika skäl inte vågat eller fått möjlighet att träna på språket.

Nadia kom till Sverige från Irak för tio år sedan.

– Jag kommer hit för att prata svenska, jag behöver prata mer. Och jag får kompisar också, det är första gången och jag hoppas kunna fortsätta, säger hon.

Hennes vän Fartun från Somalia håller med.

 
 
Jag började 2014, när jag hade bott i Sverige i tio månader. Det är mycket bra, jag är glad att få komma hit. Det är många barn, vi får lära oss bebismassage. Och jag får prata svenska. Det är lättare att prata här, med mammorna. Man behöver inte komma från samma land.
— Fatung
 
 Suzan Absi Abdul Aljawad med barnen Rami Alwane och Katipa Alwane. 

Suzan Absi Abdul Aljawad med barnen Rami Alwane och Katipa Alwane. 

 

Kristina från Kirgizistan kommer in i rummet där det ligger leksaker och böcker i en salig röra. Ettårige sonen Vladislav springer runt med ett stort leende, klättrar och drar i saker.

Språket är i fokus, men barnen tar också mycket av uppmärksamheten.

– Jag flyttade till Bro från Haninge förra året, berättar hon. Jag kommer hit för att få träna på svenska, jag vill bli bättre på att berätta saker. Och jag är lycklig över att jag kan få vägledning med mitt barn, hur han ska äta, sova, allt det där. Det är viktigt.

Maken Vadym, från Ukraina, är snickare och driver eget. Kristina har också framtidsplaner, om än inte helt definierade. Hon berättar att hon är intresserad av psykologi.

– När jag tycker att Vladislav kan gå på dagis får han börja, jag vill att han ska kunna äta, gå och kissa själv. Då ska jag välja ett jobb som passar för mig, säger hon och han skrattar åt henne.

Shaimah Mowjer är en av fyra integrationsutvecklare i kommunen och säger att hon brukar motivera föräldrarna att komma via sms.

– Kanske behöver man lite stöd för att komma hit och träffa svenskar och så fort som möjligt integrera sig i samhället, funderar hon. Jag tror att det här är en jättebra metod, learning by doing. Det är lättare att prata här, där barnen samtidigt leker, än ute på gatan.

 
 Sufyan Abduqaadir 5 månader är med sin mamma sovandes på öppna förskolan. 

Sufyan Abduqaadir 5 månader är med sin mamma sovandes på öppna förskolan. 

 
 
 

Personalen samlas också i rummet. De vill berätta hur mycket de tycker om verksamheten och hur stolta de är över föräldrarna.

Helena Johansson, som har arbetat på öppna förskolan i över 20 år, beundrar föräldrarna som kommer hit och även andra som tvingas fly.

­­– Hur kan man leva på flykt i så många år? Är det konstigt att man kan ha svårt att lyckas i ett nytt samhälle? undrar hon.

– Ibland ser jag att de vuxna är jätteglada men barnen, de som är lite äldre, är ledsna och saknar sitt hemland. Föräldrarna kan då tycka att barnen är otacksamma, men de måste också få ha sin sorg och få möjlighet att bearbeta den. Sedan snappar barnen upp språket och skaffar vänner, vilket ger en krock mellan barnet och föräldrarna. Vi behöver försöka finnas som stöd för både föräldrar och barn.

Hon har många minnen från flyktingvågor som har passerat genom åren. Berättar om Skandias eldsjälspengar som man kunde söka, hur de använde dessa för att ha sykurser, testa datorer och baka samtidigt som man tränade svenska.

– Redan för 20 år sedan såg jag att det fanns många kvinnor ute med barnvagnar men att de aldrig kom till öppna förskolan. Vi lyckades få väldigt många mammor – på den tiden koncentrerade vi oss inte alls på papporna – att komma till verksamheten. När man gör saker praktiskt tillsammans är det mycket lättare att våga prata och bli integrerad, säger Helena.

 
 Helena Johansson  driver sångstunden och förskolan tillsammans med Marika Palmqvist, som håller en bebis i knäet

Helena Johansson  driver sångstunden och förskolan tillsammans med Marika Palmqvist, som håller en bebis i knäet

 

På väggarna sitter teckningar och bokstäver som barn och vuxna har gjort, ett rum är inrett med en ljussatt koja, en liten diskolampa, kuddar och leksaker. I ett annat är hyllorna fulla med färg, lim och pysselgrejer.

Tillsammans pysslar de och sätter ord på saker, syr och sår frön.

– Vi har gjort många olika aktiviteter. Vi uppmuntrar dem att säga orden själva så att de släpper på rädslan att prata. Vi gör krukor, muggar, pratar om var vi kommer ifrån, var vi bor och skapar kontakter. Det blir mycket fokus på barnen men de får samtidigt bygga nätverk.

Linda Martins är lärare i svenska som andraspråk och har tidigare haft barn på öppna förskolan. Hon uppskattade verksamheten mycket och diskuterade ofta frågor om språk och integration med personalen.

Det var så hon fick möjlighet att ibland hoppa in på Språk med barn-projektet och hon kommer hit för att inspirera och återkoppla kring hur hon tycker att det fungerar.

– Det är så härlig energi här, folk är positiva och glada. Jag märker också skillnaden i deltagarnas motivation jämfört med SFI (Svenska för invandrare) – här är det lustfyllt och handlar mer om möten än om en skola i traditionell bemärkelse.

Hon ser styrka i mammorna och andra människor på flykt, beundrar deras vilja att röra sig framåt.

 
 
Det finns så klart människor som inte lyckas och hamnar snett, av olika skäl, men det finns också väldigt, väldigt starka individer. Vissa av dem har gått igenom hemska saker och jag är imponerad bara av att de går upp ur sängen varje dag.
— Linda Martins
 
 

–De pluggar, går till jobb, bär på sorg, vet kanske inte var deras föräldrar är. Det är så många steg som man ska ta sig igenom när man flyr.


Över telefon berättar Semira från Etiopien om hur hon kom till Sverige i oktober 2015, efter att ha träffat sin blivande make Girum som var på semester i Etiopien. Han hade bott i Sverige i nio år och tillsammans tog de beslutet att flytta hit.

 
 
Jag är utbildad civilingenjör från Haramayas universitet i mitt hemland och arbetade i Addis Abeba och det kändes jättejobbigt att lämna min mamma, pappa och mina syskon. Vi kom till Kungsängen och sedan till Bro.
— Semira Mohammed
 
 Semira Mohammed

Semira Mohammed

 

– Jag trivs väldigt bra och tycker mycket om Upplands-Bro. Det är lugnt och tryggt och jag tycker om att promenera med min son som är två och ett halvt år.

I dag är Semira timanställd på kommunen och hjälper med sina kunskaper till med det nya torget i Kungsängen.

– När jag pluggade svenska så kontaktade Tomas Stens, som är huvudansvarig på SFI, kommunens samhällsbyggnadskontor. De sökte praktikanter och jag fick komma på intervju, sedan fick jag jobbet. För mig har det mesta fungerat bra och jag är tacksam för att jag har fått den här möjligheten att jobba som projektledare.

Tomas Stens har en bred titel: avdelningschef och rektor vid Centrum för vuxenutbildning, arbetsmarknad och näringsliv. Avdelningen inrättades den 1 april i år och Tomas var tidigare rektor för vuxenutbildningen.

Målet är bland annat att ta ett starkare grepp om integration och etablering på arbetsmarknaden för nyanlända.

– Det ger oss möjligheter att jobba över hela spektrat, med alla verktyg som finns för integrationen. Vi samlar våra krafter och synkroniserar våra insatser, förklarar han.

Ett sådant sätt är att arbeta mer aktivt med att få ut de nyanlända på arbetsmarknaden. Det finns två hybridutbildningar, som han kallar det, där man kombinerar SFI med yrkesutbildningar – en inom vård och omsorg, en inom arbetsliv och lager.

 
 
Det är ett snabbare sätt, att man kan börja redan på SFI-nivå, lära sig yrkeskunskaper och därmed yrkesinriktad svenska, för att man fortast möjligt ska komma i arbete.
— Tomas Stens
 
 

Och när man har fått sitt första jobb då vill vi att man fortsätter och går på SFI på kvällen eller på distans, för att bli klar med alla betyg också.

Idéer saknas inte och Tomas Stens avdelning har gjort flera projektansökningar till exempelvis Tillväxtverket, Skolverket och Länsstyrelsen. De vill få in ytterligare resurser att lägga på verksamheten.

– Bland annat vill vi göra den här matchningen mellan nyanländ och det privata näringslivet snabbare, många nyanlända kommer med gedigna utbildningar och det kan gå ganska snabbt. Vi tänker också jobba mer kraftfullt med unga vuxna som står utanför arbetsmarknaden eller studier.

– Semira, till exempel, kunde med sin utbildning direkt gå in på en ganska kvalificerad tjänst på samhällsbyggnadsavdelningen.


Rafif Makboul är sedan årsskiftet 2018 integrationschef i Upplands-Bro kommun och ansvarar för många av de verksamheter som ska hjälpa folk att få in en fot i samhället.

Syftet med kommunens integrationsarbete är att förebygga utanförskap och segregation genom att skapa förutsättningar för snabbare etablering och delaktighet i samhället. Det handlar om att ge nyanlända ett bra mottagande i kommunen och orientering i samhället, få in människor i arbete och sysselsättning samt utbildningsinsatser och språkstöd.

– Vi ger stöd i sökandet efter egna bostäder och bedriver sociala projekt där nya kan möta etablerade kommuninvånare och få viktiga nätverk, förklarar hon. Några exempel på verksamheter är Café Nyfiket i Brohuset där vi har skapat arbetstillfällen, projektet Upplands-Brovän ihop med nätverket Upplands-Bro volontärer och Språkcafé.

Arbetet är viktigt för Rafif, som själv kom hit som flykting från ett palestinskt flyktingläger i Syrien. Hon var fem år gammal och fick återförenas med sin pappa i Sverige.

 
 Rafif Makboul

Rafif Makboul

 

– Alla som växer upp med andra rötter tvingas väl någon gång fundera över vem man är i den kontext som man befinner sig och uppleva känslan av främlingskap samtidigt som man försöker vara en del av samhället och bli accepterad för den man är. För en lyckad integration behöver människor mötas och ha lika förutsättningar till delaktighet, det handlar om inkludering.

Jag undrar om hon tycker att samhället har misslyckats med integrationen och Rafif Makboul suckar.

– Så länge vi har den segregationen vi har, har vi inte lyckats. Vi ser tydliga skillnader mellan områden. Hur populationen ser ut, mångfalden, socioekonomiska skillnader, att det är svårare för utlandsfödda att få jobb, ser skolsegregation och att olika grupper av barn sällan möts.

– Ja, jag tycker att man har misslyckats i stora delar av landet. Även i Upplands-Bro har vi en bostadssegregation och en upplevd otrygghet och ökad polarisering. Vi har utmaningar men de är inte så stora att vi inte kan jobba med dem. I dag jobbar vi proaktivt med mottagandet. Vi tänker på hela kedjan. Man ska kunna etablera sig. Man ska snabbt få hjälp att komma in.

Rafif Makboul är stolt över sin personal och hur de arbetar tillsammans.

– Alla har varit med sedan starten 2015 när vi hade ett stort mottagande av människor på flykt till evakueringsboenden i kommunen. De har tillsammans med civilsamhället, framför allt nätverket Upplands-Bro volontärer, skapat grunden för framgångsrikt integrationsarbete som vi nu utvecklar vidare, berättar hon.

 
 
Det är få kommuner som har resurssatt en hel enhet för de här frågorna. Kommunen har fyra heltidsresurser som ska stötta människor som ska in i samhället. Vi har många volontärer och föreningar och det finns ett stort engagemang. Det kommer att bli bra.
— Rafif Makboul
 

 
 
 

Foto: Åsa Sjöström

Text: Behrang Behdjou